Ett yttre som ler, fast ett inre som skriker
efter allt skit som hänt så lever jag i minnesbilder
Klarar inte av att vistas ibland människor
pallar inte ses som den jag är med ett vänligt ord
Att det skulle bli såhär, jag borde veta det
så jag får klara mig själv på egna ben
Men jag försöker hitta vägen efter ljusets kalla låga
men vägen är lång och jag har fällt tusen salta tårar
Det finns ingen där, jag är fängslad i regnet
jag stirrar i väggen för jag tänker inte längre
Du var speciell, nej precis som alla andra
jag gav dig allt, du kommer aldrig att fatta
Hur det känns att vara sliten i stycken
men ändå letar jag efter livets syfte
Så jag skriver dig brev för att få övertag
men allt som jag skriver blir till skit på lösa blad


Jag är trött på, att vända kappan efter vinden
jag är trött på, att ingen ser tåren på kinden
Jag har väntat länge på att ta rätt beslut
jag har kommit fram till den punkten då mitt liv tar slut
Finns många saker jag är grovt jävla trött på
däribland att skåda mina oläkta köttsår
Måste åter försöka lära mig leva i nuet
men jag är fast i det enda som existerar i huvet
Du vet, dessa minnesbilder
försvårar möjligheten för mig att se till lyktan brinner
Dagar svischar förbi jag vill finna mig i
mitt rätta jag så man kan hinna med sitt liv
Många tårar har runnit ned
och bevisat min svåra kamp att finna lycka i ett underligt spel
men, jag kliver aldrig åt sidan
vänder ingen rygg åt pinan, jag finns här för att kriga
Jag är född till det här
även om känns det ibland, att jag är glömd i en värld
Så reser jag min flagga oavsett hur stark vinden är
och ber till gud att jag klarar besegra alla hinder här