Fairytale
Med sina hasselnöts bruna ögon stirrade hon utöver havet, hennes svarta midjelånga hår smekte hennes hud och lekte i vinden, flickan bara satt där, hela dagen då folk sprang runtomkring, badade, lekte och skrattade, hon undrade varför dom skrattade, vad fanns de för mening? Men hon rörde sig inte ur fläcken. Hon märkte att kvällen började närma sig, de sista som var kvar på stranden packade ihop sina saker och gick. Hon var mörkrädd, men gjorde ingen vidare ansatts till att resa sig och gå när mörkret kom smygande. De spelade henne ingen roll längre. Hon brydde sig inte, och lika snabbt som det blev kolsvart ute, rann hennes tårar. Men det fanns ingen där som torkade dem, inte heller hon själv.
Gryningen kom och flickan grät inte längre, det fanns inga tårar kvar att gråta. Men det fanns inte heller någon kraft att resa sig upp och gå med heller. Denna dag var de nästan foltomt vid berget mot havet, ända fram tills på kvällen, då de kom några som skulle tälta, både flickor och pojkar, i vanliga fall hade flickan sprungit därifrån i ren skräck, men de fanns inget att vara rädd för längre.
En av killarna som satt kring elden tänkte; Ska jag prata med henne? Hon ser ut att behöva mitt stöd? Medans en av de andra killarna sa ut högt, vad fan gör den där slynan här? Hon sitter ju fan bara där, gör något åt saken! Killen som hade tänkt prata med henne, vart beordrad att dra dit och försöka jaga bort henne, han vågade inte säga emot. Han gick fram till tjejen och sa ; Vad i helvete gör du här? De här är vårat berg, stick eller dö!
Men tjejen rörde sig inte, de ända hon tänkte var; Vad har jag att förlora? Döda mig du, jag skrämms inte av dina ord, jag vill inte ens vara här. Men hon öppnade inte sin mun, hon sa ingenting, bara satt där och tittade ut över havet som om det var något där hon ville ha.
De andra killarna hade såklart hört sin kompis ord, som han egentligen inte alls menade, men dom var taggade. Ville vara coola framför sina tjejer, imponera. Så de reste sig upp från elden och gick mot sin kompis och som dom kallade henne, den helt störda bruden. Nu stod dom fem stycken runt henne. STICK SA VI JU säger den största av dom alla, men flickan reste sig inte upp och hon svarade inte heller, de ända hon tänkte var; snälla, gör det du tänker på.
Första slaget träffade henne i ansiktet, andra i magen, sedan låg hon ner men hon sa fortfarande inte ett ord. Vill du dö eller din jävla slyna? spottade en av killarna ur sig, och flickan tänkte; Varför inte? Gör det inte för långsamt bara. men sa som sagt ingenting, killarna slog och sparkade på tjejen (medans deras tjejkompisar skrek åt dem att sluta, men killarna hade för mycket alkohål och adrenalin i kroppen för att sluta) ända tills killen som hade tyckt synd om tjejen till en början fick panik då han såg att hon inte reagerade på deras sparkar och slag längre. Han stoppade sina kompisar, och dom stod tysta och tittade på deras verk. Flickan var fortfarande vid liv och kunde fortfarande urskilja vad som hände, men var för svag för att röra sig. Hon blödde överallt. Killarna fick panik och den största och tuffaste sa; Vi kastar henne i havet!
Ingen av de andra hade någon bättre idé, så dom gjorde som han sa. Dom fick upp flickan i deras famnar, och gick så långt ut på klipphällen som de bara kunde, och kastade ner flickans kropp.
Hon kände hur vattnet omfamnade henne, hon log, - Det här var anledningen till att barnen skrattade när dom var i vattnet tänkte hon, de är så skönt.
Hon drog in vatten i lungorna - Det här var anledningen till att jag grät, nu vet jag hur mamma kände sig.
Nu var hon nästan död.. Då tänkte hon; Tack. Nu är jag med den jag älskar o inte på en svart kall jord, under en blå fejkad himmel.
©reneeniilsson.
Gryningen kom och flickan grät inte längre, det fanns inga tårar kvar att gråta. Men det fanns inte heller någon kraft att resa sig upp och gå med heller. Denna dag var de nästan foltomt vid berget mot havet, ända fram tills på kvällen, då de kom några som skulle tälta, både flickor och pojkar, i vanliga fall hade flickan sprungit därifrån i ren skräck, men de fanns inget att vara rädd för längre.
En av killarna som satt kring elden tänkte; Ska jag prata med henne? Hon ser ut att behöva mitt stöd? Medans en av de andra killarna sa ut högt, vad fan gör den där slynan här? Hon sitter ju fan bara där, gör något åt saken! Killen som hade tänkt prata med henne, vart beordrad att dra dit och försöka jaga bort henne, han vågade inte säga emot. Han gick fram till tjejen och sa ; Vad i helvete gör du här? De här är vårat berg, stick eller dö!
Men tjejen rörde sig inte, de ända hon tänkte var; Vad har jag att förlora? Döda mig du, jag skrämms inte av dina ord, jag vill inte ens vara här. Men hon öppnade inte sin mun, hon sa ingenting, bara satt där och tittade ut över havet som om det var något där hon ville ha.
De andra killarna hade såklart hört sin kompis ord, som han egentligen inte alls menade, men dom var taggade. Ville vara coola framför sina tjejer, imponera. Så de reste sig upp från elden och gick mot sin kompis och som dom kallade henne, den helt störda bruden. Nu stod dom fem stycken runt henne. STICK SA VI JU säger den största av dom alla, men flickan reste sig inte upp och hon svarade inte heller, de ända hon tänkte var; snälla, gör det du tänker på.
Första slaget träffade henne i ansiktet, andra i magen, sedan låg hon ner men hon sa fortfarande inte ett ord. Vill du dö eller din jävla slyna? spottade en av killarna ur sig, och flickan tänkte; Varför inte? Gör det inte för långsamt bara. men sa som sagt ingenting, killarna slog och sparkade på tjejen (medans deras tjejkompisar skrek åt dem att sluta, men killarna hade för mycket alkohål och adrenalin i kroppen för att sluta) ända tills killen som hade tyckt synd om tjejen till en början fick panik då han såg att hon inte reagerade på deras sparkar och slag längre. Han stoppade sina kompisar, och dom stod tysta och tittade på deras verk. Flickan var fortfarande vid liv och kunde fortfarande urskilja vad som hände, men var för svag för att röra sig. Hon blödde överallt. Killarna fick panik och den största och tuffaste sa; Vi kastar henne i havet!
Ingen av de andra hade någon bättre idé, så dom gjorde som han sa. Dom fick upp flickan i deras famnar, och gick så långt ut på klipphällen som de bara kunde, och kastade ner flickans kropp.
Hon kände hur vattnet omfamnade henne, hon log, - Det här var anledningen till att barnen skrattade när dom var i vattnet tänkte hon, de är så skönt.
Hon drog in vatten i lungorna - Det här var anledningen till att jag grät, nu vet jag hur mamma kände sig.
Nu var hon nästan död.. Då tänkte hon; Tack. Nu är jag med den jag älskar o inte på en svart kall jord, under en blå fejkad himmel.
©reneeniilsson.
Kommentarer
Trackback
