- Håll käften kärringjävel! skrek jag rätt upp i ansiktet på Karin Niska.
Hennes ögon fylldes med förtvivlan
- Men Renee, sa hon med en trött och svag röst. Så säger man inte!
- Jag skiter väll fullständigt i vad du säger ditt jävla äckel!
- Var då så snäll och gå ut!! Skrek hon plötsligt förbannad.

Dörren smäller igen med ett ljudligt 'PANG' medans jag stormar ut ur klassrummet.
Jag tittar upp mot väggklockan som sitter på väggen som löper längs caféteria trappan och konstaterar att jag har slagit rekord, sju hela minuter av lektionen har gått, och jag är redan utkastad.
- Jävla äckliga förbannade kärringjävel, muttrar jag för mig själv.
Då ser jag Annelie Bjärring komma vandrande i korridoren med sitt vanliga, just då irriterande, leende.
- Ska inte du vara..
Åh nej, inte hon också! Tänkte jag trött.
- ... på din lektion? avslutar hon sin mening och avbryter mina tankar om att detta var de sista jag behövde.
- Jo.
- Varför är du här då?
- HÅLL KÄFTEN ANNELIE, skriker jag och stackars Annelie blir helt chockad.
- Varför säger du så?
(Ååh vad arg jag blir, blir tanten aldrig arg?!? Skrik tillbaka då Annelie, gör något! Stå inte där och se så jävla glad ut när jag nyss bett dig hålla käften!)
- Håll käften sa jag! Säger jag i ett lite mer provoserande syfte eftersom att tanten inte blir sur någon jävla gång!
- Gå in på din lektion, annars måste jag ringa din pappa. Säger hon i en lugnt ton med en skymt av det där jävla leendet som alltid finns där.
- Gör det då kärringjävel! skriker jag och stör mig mer på hennes leende än på tanken av att hon ska ringa min gubbjävel till farsa. Haha på tal om honom.. han kommer bli arg! Jag ler vid tanken på att få jävlas lite med honom.
Annelie tar upp sin fula tegelsten till mobil och börjar ringa.
- Ja, hej Peter, det var Annelie Bjärring här och..
Jag får syn på en kompis längre bort i korridoren och springer dit. Den nästkommande timmen skulle komma till att bli kaos.
Vi rökte på fel ställen (Vilket provoserade lärarna), jag slog till en lärare, vi kallade dem för det ena och det andra och sist men inte minst så jagade alla lärare oss, inklusive mina föräldrar, runt hela skolan.
Allt slutade med rektorssamtal och indraget barnbidrag, eller pengar överhvudtaget. som om det hjälpte?
Jag blev bara värre och det här var årskurs sju. Jag skrattade bara åt deras patetiska, som jag tyckte det, försök till att försöka hjälpa mig.
Jag hade ost&skink sås krig i matsalen (och fick sitta stinkande uppe på rektorsexpeditionen, full i ostsås!) jag drack på skoltid (dock oupptäckt) Kränkte lärare till den grad att dom började gråta samt att jag oftast skolkade och när jag väl var på lektion så gjorde jag inte ett skit. Slog någon elev gjorde jag också.
Hemma var inte mycket bättre. Jag lyssnade inprinsip aldrig på vad pappa sa, och våra bråk gjorde inte min tillvaro bättre.
På fritiden drack jag alkohål i mängder. Jag stal cigg, alkohål, pengar och mycket mer.
Pappa var frustrerad och jag förstår honom, han har nog mått dåligt många nätter på grund av mitt beteende. Han var inte ensam.
Rektorns kontor var som ett andra hem för mig och att lärarna skällde var vardagsmat som jag lätt tuggade i mig. Socialen var mig, vad jag har fått höra, också tätt i hälarna.
Ingenting var en dans på rosor, varken för mig, lärarna, mina vänner eller min familj. Och ärligt talat förstår jag inte varför någon inte gav mig en fet smäll. Jag förtjänade det.
- Renee? kan du stanna lite? sa Karin Niska mer som en order än en fråga.
- Fan då för? sa jag ilsket.
- För att jag måste prata med dig.
- Men för i helvete börja prata idag då! sa jag.
- Jo... ja.. jag.. jag tror att du behöver gå hos en psykolog och..
- VAD I HELVETE SÄGER DU DITT JÄVLA ÄCKEL?!?
- Men.. me.. men jag bara..

Mer hann hon inte säga innan dörren till det stora klassrummet, som gav mig panik, smällde igen med ett brak som var öronbedövande. Jag var förbannad. Hur vågade hon påstå något sådant!
Nu förstår jag att jag blev så arg för att hon antagligen hade rätt i vad hon sa, min tillvaro var kaotisk, och jag behövde nog prata med någon, men jag gick inte till någon psykolog för det.
Skolår 8 var inte mycket bättre för min del, allting fortsatte i samma traumatiska kaos för min del till det bara var två veckor kvar innan sommarlovet.
Vi hade enskilda samtal med antingen Annelie eller Linda (som är Annelies syster) och syftet var att vi skulle ge förslag på hur varje individ skulle kunna förbättra sin skolgång. Då kom min räddning. Det var dock inte från mig räddningen kom, utan från ett oväntat håll.
Viktor, Linnea och Anton.
Dom hade fått ha samtal tillsammans, pga tidsbrist, och föreslagit en plats för mig och Kevin, en klasskamrat, i Resurs. Det var min räddning och jag är väldigt tacksam för det, för jag skulle inte vilja veta hur de skulle sätt ut idag utan Resurs, allra minst skulle jag vilja se på mina betyg.
Förslaget framfördes till mig via Annelie, och tro det eller ej, men jag blev glad istället för förbannad.
Sekunden jag klev in igenom dörren till resursrummet, med dom svarta sköna stolarna, och såg på Lotta och Stefan, valde jag utan att tveka att inte ens ställa till något bråk. Inte ens försöka. För det var ett krig jag inte kunde vinna.
Jag fick egna saker nya och fina, jag fick en egen hylla, två lärare, en bestämd och en lite mer.. avslappnad, och jag fick en lugn, stillsam tillvaro. Det var faktiskt allt, hör och häpna, jag behövde för att börja ta min skolgång på allvar.
- Och trivas i det.
Jag fick en himla massa beröm hela tiden, vilket var sjukt nytt för mig, och väldigt jobbigt att höra i början, då jag var så van vid att bara få en massa skäll hela tiden.
Gå ut härifrån om du ska bete dig så illa!! byttes ut mot Du kan gå ut ur klassrummet och känna dig stolt, duktigt jobbat idag Renee!
Sommaren gick och jag började nian. Jag går fortfarande inprincip alla mina timmar i Resurs, men inte alla, Svenska har tillexempel blivit ett ämne jag går till med ett leende på läpparna istället för krigshumör, vilket jag gjorde när jag hade Karin Niska.

Min skolgång är långt ifrån perfekt ennu, jag har mina dagar då jag faller tillbaka i gammla spår, som sagt: Man kan inte lära en gammal hund att sitta!
Men det händer inte så ofta längre och jag hoppas att det förblir så!