Barn som ung
borde man få skaffa barn som ung?
borde man få skaffa barn när man är ung? Vad anser ni om det? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det men det kommer en massa följdfrågor inom den kategorin, jag har diskuterat detta med några stycken och vi alla har kommit fram till ungefär samma saker.
Om jag skulle bli gravid utan att det var meningen, så finns det ganska mycket att ta ställning till, kan jag kräva att den femtonåriga pappan ska ta sitt ansvar om jag väljer att föda barnet? Det tycker inte jag. Om pappan inte vill vara med barnet så anser jag att han har all rätt i världen att vägra. Hela hans barndom skulle ju försvinna, han skulle tvingas att växa upp tio gånger snabbare, jag anser att man inte kan tvinga en sådan ung pappa att ta ansvar för barnet, för dom har ju faktiskt också något att säga till om. Det är mammans val om hon vill föda barnet eller inte, men jag anser att killen ifråga iallafall ska kunna säga nej till att bli inblandad i barnets liv. Sen senare i livet när han har mognat om barnet vill, och han har mognat, träffa sin pappa och få en kontakt med varandra så är det helt okej.
Sen måste man ju ta ställning till fler saker; Är jag mogen nog för att ha barn? Kan jag ge barnet ett bra liv? är jag gammal nog för att ta hand om ett barn? Kan jag ens ta hand om mig själv? Är jag självständig nog eller måste jag vara beroende av andra för att klara det här? Kan jag ge barnet en trygg uppväxt? Finns pappan med i bilden? Ska jag göra abort eller inte? är jag redo för att bli mamma? Mina studier då? Hur ska allt funka?
finns ju så himla mycket att ta ställning till och så mycket som man ska kunna/hinna uppnå innan barnet föds, för när barnet är fött så är det faktiskt inte en själv som kommer i första hand längre, vad anser ni om barn i tidig ålder?
Om jag skulle bli gravid utan att det var meningen, så finns det ganska mycket att ta ställning till, kan jag kräva att den femtonåriga pappan ska ta sitt ansvar om jag väljer att föda barnet? Det tycker inte jag. Om pappan inte vill vara med barnet så anser jag att han har all rätt i världen att vägra. Hela hans barndom skulle ju försvinna, han skulle tvingas att växa upp tio gånger snabbare, jag anser att man inte kan tvinga en sådan ung pappa att ta ansvar för barnet, för dom har ju faktiskt också något att säga till om. Det är mammans val om hon vill föda barnet eller inte, men jag anser att killen ifråga iallafall ska kunna säga nej till att bli inblandad i barnets liv. Sen senare i livet när han har mognat om barnet vill, och han har mognat, träffa sin pappa och få en kontakt med varandra så är det helt okej.
Sen måste man ju ta ställning till fler saker; Är jag mogen nog för att ha barn? Kan jag ge barnet ett bra liv? är jag gammal nog för att ta hand om ett barn? Kan jag ens ta hand om mig själv? Är jag självständig nog eller måste jag vara beroende av andra för att klara det här? Kan jag ge barnet en trygg uppväxt? Finns pappan med i bilden? Ska jag göra abort eller inte? är jag redo för att bli mamma? Mina studier då? Hur ska allt funka?
finns ju så himla mycket att ta ställning till och så mycket som man ska kunna/hinna uppnå innan barnet föds, för när barnet är fött så är det faktiskt inte en själv som kommer i första hand längre, vad anser ni om barn i tidig ålder?
Upsatts till bo - Från kaosbarn till underbarn
Nu & Då.
Från kaosbarn till underbarn, av Renee Nilsson
9e
Från kaosbarn till underbarn, av Renee Nilsson
9e
- Håll käften kärringjävel! skrek jag rätt upp i ansiktet på Karin Niska.
Hennes ögon fylldes med förtvivlan
- Men Renee, sa hon med en trött och svag röst. Så säger man inte!
- Jag skiter väll fullständigt i vad du säger ditt jävla äckel!
- Var då så snäll och gå ut!! Skrek hon plötsligt förbannad.
Dörren smäller igen med ett ljudligt 'PANG' medans jag stormar ut ur klassrummet.
Jag tittar upp mot väggklockan som sitter på väggen som löper längs caféteria trappan och konstaterar att jag har slagit rekord, sju hela minuter av lektionen har gått, och jag är redan utkastad.
- Jävla äckliga förbannade kärringjävel, muttrar jag för mig själv.
Då ser jag Annelie Bjärring komma vandrande i korridoren med sitt vanliga, just då irriterande, leende.
- Ska inte du vara..
Åh nej, inte hon också! Tänkte jag trött.
- ... på din lektion? avslutar hon sin mening och avbryter mina tankar om att detta var de sista jag behövde.
- Jo.
- Varför är du här då?
- HÅLL KÄFTEN ANNELIE, skriker jag och stackars Annelie blir helt chockad.
- Varför säger du så?
(Ååh vad arg jag blir, blir tanten aldrig arg?!? Skrik tillbaka då Annelie, gör något! Stå inte där och se så jävla glad ut när jag nyss bett dig hålla käften!)
- Håll käften sa jag! Säger jag i ett lite mer provoserande syfte eftersom att tanten inte blir sur någon jävla gång!
- Gå in på din lektion, annars måste jag ringa din pappa. Säger hon i en lugnt ton med en skymt av det där jävla leendet som alltid finns där.
- Gör det då kärringjävel! skriker jag och stör mig mer på hennes leende än på tanken av att hon ska ringa min gubbjävel till farsa. Haha på tal om honom.. han kommer bli arg! Jag ler vid tanken på att få jävlas lite med honom.
Annelie tar upp sin fula tegelsten till mobil och börjar ringa.
- Ja, hej Peter, det var Annelie Bjärring här och..
Jag får syn på en kompis längre bort i korridoren och springer dit. Den nästkommande timmen skulle komma till att bli kaos.
Vi rökte på fel ställen (Vilket provoserade lärarna), jag slog till en lärare, vi kallade dem för det ena och det andra och sist men inte minst så jagade alla lärare oss, inklusive mina föräldrar, runt hela skolan.
Allt slutade med rektorssamtal och indraget barnbidrag, eller pengar överhvudtaget. som om det hjälpte?
Jag blev bara värre och det här var årskurs sju. Jag skrattade bara åt deras patetiska, som jag tyckte det, försök till att försöka hjälpa mig.
Jag hade ost&skink sås krig i matsalen (och fick sitta stinkande uppe på rektorsexpeditionen, full i ostsås!) jag drack på skoltid (dock oupptäckt) Kränkte lärare till den grad att dom började gråta samt att jag oftast skolkade och när jag väl var på lektion så gjorde jag inte ett skit. Slog någon elev gjorde jag också.
Hemma var inte mycket bättre. Jag lyssnade inprinsip aldrig på vad pappa sa, och våra bråk gjorde inte min tillvaro bättre.
På fritiden drack jag alkohål i mängder. Jag stal cigg, alkohål, pengar och mycket mer.
Pappa var frustrerad och jag förstår honom, han har nog mått dåligt många nätter på grund av mitt beteende. Han var inte ensam.
Rektorns kontor var som ett andra hem för mig och att lärarna skällde var vardagsmat som jag lätt tuggade i mig. Socialen var mig, vad jag har fått höra, också tätt i hälarna.
Ingenting var en dans på rosor, varken för mig, lärarna, mina vänner eller min familj. Och ärligt talat förstår jag inte varför någon inte gav mig en fet smäll. Jag förtjänade det.
- Renee? kan du stanna lite? sa Karin Niska mer som en order än en fråga.
- Fan då för? sa jag ilsket.
- För att jag måste prata med dig.
- Men för i helvete börja prata idag då! sa jag.
- Jo... ja.. jag.. jag tror att du behöver gå hos en psykolog och..
- VAD I HELVETE SÄGER DU DITT JÄVLA ÄCKEL?!?
- Men.. me.. men jag bara..
Mer hann hon inte säga innan dörren till det stora klassrummet, som gav mig panik, smällde igen med ett brak som var öronbedövande. Jag var förbannad. Hur vågade hon påstå något sådant!
Nu förstår jag att jag blev så arg för att hon antagligen hade rätt i vad hon sa, min tillvaro var kaotisk, och jag behövde nog prata med någon, men jag gick inte till någon psykolog för det.
Skolår 8 var inte mycket bättre för min del, allting fortsatte i samma traumatiska kaos för min del till det bara var två veckor kvar innan sommarlovet.
Vi hade enskilda samtal med antingen Annelie eller Linda (som är Annelies syster) och syftet var att vi skulle ge förslag på hur varje individ skulle kunna förbättra sin skolgång. Då kom min räddning. Det var dock inte från mig räddningen kom, utan från ett oväntat håll.
Viktor, Linnea och Anton.
Dom hade fått ha samtal tillsammans, pga tidsbrist, och föreslagit en plats för mig och Kevin, en klasskamrat, i Resurs. Det var min räddning och jag är väldigt tacksam för det, för jag skulle inte vilja veta hur de skulle sätt ut idag utan Resurs, allra minst skulle jag vilja se på mina betyg.
Förslaget framfördes till mig via Annelie, och tro det eller ej, men jag blev glad istället för förbannad.
Sekunden jag klev in igenom dörren till resursrummet, med dom svarta sköna stolarna, och såg på Lotta och Stefan, valde jag utan att tveka att inte ens ställa till något bråk. Inte ens försöka. För det var ett krig jag inte kunde vinna.
Jag fick egna saker nya och fina, jag fick en egen hylla, två lärare, en bestämd och en lite mer.. avslappnad, och jag fick en lugn, stillsam tillvaro. Det var faktiskt allt, hör och häpna, jag behövde för att börja ta min skolgång på allvar.
- Och trivas i det.
Jag fick en himla massa beröm hela tiden, vilket var sjukt nytt för mig, och väldigt jobbigt att höra i början, då jag var så van vid att bara få en massa skäll hela tiden.
Gå ut härifrån om du ska bete dig så illa!! byttes ut mot Du kan gå ut ur klassrummet och känna dig stolt, duktigt jobbat idag Renee!
Sommaren gick och jag började nian. Jag går fortfarande inprincip alla mina timmar i Resurs, men inte alla, Svenska har tillexempel blivit ett ämne jag går till med ett leende på läpparna istället för krigshumör, vilket jag gjorde när jag hade Karin Niska.
Min skolgång är långt ifrån perfekt ennu, jag har mina dagar då jag faller tillbaka i gammla spår, som sagt: Man kan inte lära en gammal hund att sitta!
Men det händer inte så ofta längre och jag hoppas att det förblir så!
Blondes have more fun!
Hennes ögon fylldes med förtvivlan
- Men Renee, sa hon med en trött och svag röst. Så säger man inte!
- Jag skiter väll fullständigt i vad du säger ditt jävla äckel!
- Var då så snäll och gå ut!! Skrek hon plötsligt förbannad.
Dörren smäller igen med ett ljudligt 'PANG' medans jag stormar ut ur klassrummet.
Jag tittar upp mot väggklockan som sitter på väggen som löper längs caféteria trappan och konstaterar att jag har slagit rekord, sju hela minuter av lektionen har gått, och jag är redan utkastad.
- Jävla äckliga förbannade kärringjävel, muttrar jag för mig själv.
Då ser jag Annelie Bjärring komma vandrande i korridoren med sitt vanliga, just då irriterande, leende.
- Ska inte du vara..
Åh nej, inte hon också! Tänkte jag trött.
- ... på din lektion? avslutar hon sin mening och avbryter mina tankar om att detta var de sista jag behövde.
- Jo.
- Varför är du här då?
- HÅLL KÄFTEN ANNELIE, skriker jag och stackars Annelie blir helt chockad.
- Varför säger du så?
(Ååh vad arg jag blir, blir tanten aldrig arg?!? Skrik tillbaka då Annelie, gör något! Stå inte där och se så jävla glad ut när jag nyss bett dig hålla käften!)
- Håll käften sa jag! Säger jag i ett lite mer provoserande syfte eftersom att tanten inte blir sur någon jävla gång!
- Gå in på din lektion, annars måste jag ringa din pappa. Säger hon i en lugnt ton med en skymt av det där jävla leendet som alltid finns där.
- Gör det då kärringjävel! skriker jag och stör mig mer på hennes leende än på tanken av att hon ska ringa min gubbjävel till farsa. Haha på tal om honom.. han kommer bli arg! Jag ler vid tanken på att få jävlas lite med honom.
Annelie tar upp sin fula tegelsten till mobil och börjar ringa.
- Ja, hej Peter, det var Annelie Bjärring här och..
Jag får syn på en kompis längre bort i korridoren och springer dit. Den nästkommande timmen skulle komma till att bli kaos.
Vi rökte på fel ställen (Vilket provoserade lärarna), jag slog till en lärare, vi kallade dem för det ena och det andra och sist men inte minst så jagade alla lärare oss, inklusive mina föräldrar, runt hela skolan.
Allt slutade med rektorssamtal och indraget barnbidrag, eller pengar överhvudtaget. som om det hjälpte?
Jag blev bara värre och det här var årskurs sju. Jag skrattade bara åt deras patetiska, som jag tyckte det, försök till att försöka hjälpa mig.
Jag hade ost&skink sås krig i matsalen (och fick sitta stinkande uppe på rektorsexpeditionen, full i ostsås!) jag drack på skoltid (dock oupptäckt) Kränkte lärare till den grad att dom började gråta samt att jag oftast skolkade och när jag väl var på lektion så gjorde jag inte ett skit. Slog någon elev gjorde jag också.
Hemma var inte mycket bättre. Jag lyssnade inprinsip aldrig på vad pappa sa, och våra bråk gjorde inte min tillvaro bättre.
På fritiden drack jag alkohål i mängder. Jag stal cigg, alkohål, pengar och mycket mer.
Pappa var frustrerad och jag förstår honom, han har nog mått dåligt många nätter på grund av mitt beteende. Han var inte ensam.
Rektorns kontor var som ett andra hem för mig och att lärarna skällde var vardagsmat som jag lätt tuggade i mig. Socialen var mig, vad jag har fått höra, också tätt i hälarna.
Ingenting var en dans på rosor, varken för mig, lärarna, mina vänner eller min familj. Och ärligt talat förstår jag inte varför någon inte gav mig en fet smäll. Jag förtjänade det.
- Renee? kan du stanna lite? sa Karin Niska mer som en order än en fråga.
- Fan då för? sa jag ilsket.
- För att jag måste prata med dig.
- Men för i helvete börja prata idag då! sa jag.
- Jo... ja.. jag.. jag tror att du behöver gå hos en psykolog och..
- VAD I HELVETE SÄGER DU DITT JÄVLA ÄCKEL?!?
- Men.. me.. men jag bara..
Mer hann hon inte säga innan dörren till det stora klassrummet, som gav mig panik, smällde igen med ett brak som var öronbedövande. Jag var förbannad. Hur vågade hon påstå något sådant!
Nu förstår jag att jag blev så arg för att hon antagligen hade rätt i vad hon sa, min tillvaro var kaotisk, och jag behövde nog prata med någon, men jag gick inte till någon psykolog för det.
Skolår 8 var inte mycket bättre för min del, allting fortsatte i samma traumatiska kaos för min del till det bara var två veckor kvar innan sommarlovet.
Vi hade enskilda samtal med antingen Annelie eller Linda (som är Annelies syster) och syftet var att vi skulle ge förslag på hur varje individ skulle kunna förbättra sin skolgång. Då kom min räddning. Det var dock inte från mig räddningen kom, utan från ett oväntat håll.
Viktor, Linnea och Anton.
Dom hade fått ha samtal tillsammans, pga tidsbrist, och föreslagit en plats för mig och Kevin, en klasskamrat, i Resurs. Det var min räddning och jag är väldigt tacksam för det, för jag skulle inte vilja veta hur de skulle sätt ut idag utan Resurs, allra minst skulle jag vilja se på mina betyg.
Förslaget framfördes till mig via Annelie, och tro det eller ej, men jag blev glad istället för förbannad.
Sekunden jag klev in igenom dörren till resursrummet, med dom svarta sköna stolarna, och såg på Lotta och Stefan, valde jag utan att tveka att inte ens ställa till något bråk. Inte ens försöka. För det var ett krig jag inte kunde vinna.
Jag fick egna saker nya och fina, jag fick en egen hylla, två lärare, en bestämd och en lite mer.. avslappnad, och jag fick en lugn, stillsam tillvaro. Det var faktiskt allt, hör och häpna, jag behövde för att börja ta min skolgång på allvar.
- Och trivas i det.
Jag fick en himla massa beröm hela tiden, vilket var sjukt nytt för mig, och väldigt jobbigt att höra i början, då jag var så van vid att bara få en massa skäll hela tiden.
Gå ut härifrån om du ska bete dig så illa!! byttes ut mot Du kan gå ut ur klassrummet och känna dig stolt, duktigt jobbat idag Renee!
Sommaren gick och jag började nian. Jag går fortfarande inprincip alla mina timmar i Resurs, men inte alla, Svenska har tillexempel blivit ett ämne jag går till med ett leende på läpparna istället för krigshumör, vilket jag gjorde när jag hade Karin Niska.
Min skolgång är långt ifrån perfekt ennu, jag har mina dagar då jag faller tillbaka i gammla spår, som sagt: Man kan inte lära en gammal hund att sitta!
Men det händer inte så ofta längre och jag hoppas att det förblir så!
Blondes have more fun!
Doften av liv.
Det sägs att det finns en doft för allting även om det bara kan sättas i ord genom att säga att saken eller människan i fråga luktar gott eller äckligt.
Nyklippt gräs, morgonen efter att det regnat, kanelbulle doften som sprider sig i köket efter att någon bakat, det har alltid sin speciella doft. vissa gillar det, andra inte.
men finns det en doft för livet i det stora hela?
eller är det olika för olika människor?
För en mamma kanske det är när hennes son eller dotter kommer hem från fotbollsträningen, leriga och smutsiga, och ger henne en stor kram. Det som binder henne vid jorden, är det hennes doft för livet?
För en pojkvän, är de doften av sin flickväns nyduschade hy när hon kryper ner under det stora mysiga täcket med honom?
Nu kanske ni tänker; vadå doften för livet? vad pratar hon om?
men tänk efter,
allt har sin aldeless speciella doft, människor också,
så allting tillsammans, de en speciell människa reflekterar till liv,
de som är speciellt för människan i fråga,
är det hennes doft för livet?
Doften av liv för mig är nyklippt gräs en kall morgon,
kaffe lukten som letar sig in egenom dörrspringorna på morgonen,
när de sjuder av liv och rörelse,
eller att vandra ensam igenom en skog när luften är fuktig och dra in dom kalla vindarna
igenom näsan.
jag vet inte riktigt om ni nu kan associera till det jag jag försöker förmedla,
jag känner att jag inte riktigt fått fram mitt budskap,
men..
vill ni ha det bättre förklarat för er, så släng iväg en kommentar så ska jag
göra mitt bästa för att ni ska förstå.
Nyklippt gräs, morgonen efter att det regnat, kanelbulle doften som sprider sig i köket efter att någon bakat, det har alltid sin speciella doft. vissa gillar det, andra inte.
men finns det en doft för livet i det stora hela?
eller är det olika för olika människor?
För en mamma kanske det är när hennes son eller dotter kommer hem från fotbollsträningen, leriga och smutsiga, och ger henne en stor kram. Det som binder henne vid jorden, är det hennes doft för livet?
För en pojkvän, är de doften av sin flickväns nyduschade hy när hon kryper ner under det stora mysiga täcket med honom?
Nu kanske ni tänker; vadå doften för livet? vad pratar hon om?
men tänk efter,
allt har sin aldeless speciella doft, människor också,
så allting tillsammans, de en speciell människa reflekterar till liv,
de som är speciellt för människan i fråga,
är det hennes doft för livet?
Doften av liv för mig är nyklippt gräs en kall morgon,
kaffe lukten som letar sig in egenom dörrspringorna på morgonen,
när de sjuder av liv och rörelse,
eller att vandra ensam igenom en skog när luften är fuktig och dra in dom kalla vindarna
igenom näsan.
jag vet inte riktigt om ni nu kan associera till det jag jag försöker förmedla,
jag känner att jag inte riktigt fått fram mitt budskap,
men..
vill ni ha det bättre förklarat för er, så släng iväg en kommentar så ska jag
göra mitt bästa för att ni ska förstå.
kärlek
kärleken är som själens medecin,
den hjälper dig genom livet med goda minnen,
samtidigt som den kan vara smärtsam om du får fel sort.
Kärleken är inte alltid god,
och den är absolut inte förutsägbar,
allting kan hända inom kärleken,
men sålänge två hjärtan slår som ett,
så har man inga andra begär.
kärlek kan göra ont.
kärlek kan vara underbar.
man kan förneka den,
man kan säga att man hatar den,
man kan säga att den är ett påhitt,
man kan hata den
och man kan påstå att man inte vill ha med den att göra.
men sanningen är att alla någon gång behöver medecin,
oavsett om det bara är ett litet piller som alvedon.
man kan se på kärleken på så många olika sätt,
du kan bli sårad av den och den kan göra dig illa,
men när du har hittat äkta kärlek kommer du att vara lycklig.
äkta kärlek gör också ont, men man måste ta sig över alla hinder.
kärlek är inte när man har hittat den man påstår sig skulle dö utan,
kärlek är när du har hittat den du vill leva med.
lika stark som en narkoman känner för sina droger,
lika mycket som han behöver dem för att orka fortsätta dagen,
lika mycket som ett barn behöver sin far&mor,
lika stark som solen lyser
lika stark är kärleken mellan två människor vars hjärtan slår som ett.
©reneeniilsson
den hjälper dig genom livet med goda minnen,
samtidigt som den kan vara smärtsam om du får fel sort.
Kärleken är inte alltid god,
och den är absolut inte förutsägbar,
allting kan hända inom kärleken,
men sålänge två hjärtan slår som ett,
så har man inga andra begär.
kärlek kan göra ont.
kärlek kan vara underbar.
man kan förneka den,
man kan säga att man hatar den,
man kan säga att den är ett påhitt,
man kan hata den
och man kan påstå att man inte vill ha med den att göra.
men sanningen är att alla någon gång behöver medecin,
oavsett om det bara är ett litet piller som alvedon.
man kan se på kärleken på så många olika sätt,
du kan bli sårad av den och den kan göra dig illa,
men när du har hittat äkta kärlek kommer du att vara lycklig.
äkta kärlek gör också ont, men man måste ta sig över alla hinder.
kärlek är inte när man har hittat den man påstår sig skulle dö utan,
kärlek är när du har hittat den du vill leva med.
lika stark som en narkoman känner för sina droger,
lika mycket som han behöver dem för att orka fortsätta dagen,
lika mycket som ett barn behöver sin far&mor,
lika stark som solen lyser
lika stark är kärleken mellan två människor vars hjärtan slår som ett.
©reneeniilsson
Hur värderar man ett liv?
Någonstans i världen finns en pojke/man som just nu har ett vapen riktat mot tinningen,
Samtidigt som det finns någon någonstans i världen som är på väg att ta sitt liv.
Samt någon som håller i vapnet, för att avsluta ett liv.
Samtidigt finns det en familj, en flickvän, en pojkvän, en bror eller en syster, som har blivit av med
en människa som står en nära.
Just nu ligger en tjej på marken, gråtandes, kanske till och med skrikandes, som blir våldtagen.
Just nu finns det ett barn, som blir slaget antingen av någon i familjen, eller kanske i skolan?
Och då undrar jag.. Hur värderar en människa sitt liv?
Vad är livet värt och hur värderar en människa sin rätt att finnas till?
Hur kan man ställa en människa mot en annan? den ena vars liv tagits ifrån den, utan att den haft någonting att säga till om medans den andra frivilligt vill lämna jorden?
Är det rättvist? Att somliga har ett val, medans andra inte?
Vad skulle människan vars liv blivit stulet, säga till den som tänker dö frivilligt, och vad känner den människan som håller i vapnet för rätt att ta en annan människas liv?
En människa som blivit våldtagen, värderar man livet ennu mer efteråt, tar man vara på det man har runt sig, eller blir man bara ennu en i mängden som tar livet av sig?
Familjen, flickvännen, pojkvännen, brodern, eller systern, tar dom vara på det dom har efter att dom har förlorat sin familjemedlem som dom annars tagit förgivet? Eller gråter och saknar dom familjemedlemmen ett tag, för att sedan fortsätta ta saker förgivet? Glömma medlemen gör dem självklart aldrig, men livet fortsätter i sitt stilla lunkande, kommer då självklarheten och förgivenheten att smyga sig tillbaka?
Vad ger mig som medmänniska rätt att driva andra människor till döden, och vad skulle mobbaren säga till sitt offer när han/han verkligen drivits till döden?
Skulle han/hon då inse vad den gjort, och ångra sina ord, slag och elakheter?
Räcker det med ånger och bedjan om förlåtelse när man drivit någon till döden?
Är det rätt att domma någon som tagit en annans liv, ska man då också dömma den som tagit sitt eget? Liv som liv, de är ju slut?
Hur skulle den som blivit mördad, om den fick en chans att komma tillbaka, beskriva hur skört livet är och hur mycket man ska ta hand om livet, hade han då levt varje dag som sin sista eller är förgivenheten honom trogen?
Hur värderar man ett liv?
Samtidigt som det finns någon någonstans i världen som är på väg att ta sitt liv.
Samt någon som håller i vapnet, för att avsluta ett liv.
Samtidigt finns det en familj, en flickvän, en pojkvän, en bror eller en syster, som har blivit av med
en människa som står en nära.
Just nu ligger en tjej på marken, gråtandes, kanske till och med skrikandes, som blir våldtagen.
Just nu finns det ett barn, som blir slaget antingen av någon i familjen, eller kanske i skolan?
Och då undrar jag.. Hur värderar en människa sitt liv?
Vad är livet värt och hur värderar en människa sin rätt att finnas till?
Hur kan man ställa en människa mot en annan? den ena vars liv tagits ifrån den, utan att den haft någonting att säga till om medans den andra frivilligt vill lämna jorden?
Är det rättvist? Att somliga har ett val, medans andra inte?
Vad skulle människan vars liv blivit stulet, säga till den som tänker dö frivilligt, och vad känner den människan som håller i vapnet för rätt att ta en annan människas liv?
En människa som blivit våldtagen, värderar man livet ennu mer efteråt, tar man vara på det man har runt sig, eller blir man bara ennu en i mängden som tar livet av sig?
Familjen, flickvännen, pojkvännen, brodern, eller systern, tar dom vara på det dom har efter att dom har förlorat sin familjemedlem som dom annars tagit förgivet? Eller gråter och saknar dom familjemedlemmen ett tag, för att sedan fortsätta ta saker förgivet? Glömma medlemen gör dem självklart aldrig, men livet fortsätter i sitt stilla lunkande, kommer då självklarheten och förgivenheten att smyga sig tillbaka?
Vad ger mig som medmänniska rätt att driva andra människor till döden, och vad skulle mobbaren säga till sitt offer när han/han verkligen drivits till döden?
Skulle han/hon då inse vad den gjort, och ångra sina ord, slag och elakheter?
Räcker det med ånger och bedjan om förlåtelse när man drivit någon till döden?
Är det rätt att domma någon som tagit en annans liv, ska man då också dömma den som tagit sitt eget? Liv som liv, de är ju slut?
Hur skulle den som blivit mördad, om den fick en chans att komma tillbaka, beskriva hur skört livet är och hur mycket man ska ta hand om livet, hade han då levt varje dag som sin sista eller är förgivenheten honom trogen?
Hur värderar man ett liv?
