sitter och funderar,
ser framför mig gräset utanför fönsteret,
den knakiga trätrappan, hagen som inte är speciellt lågt från huset,
nerförsbacken och den stora vägen,
ser barnfötter som springer,
hör skratt rop glada röster,
hör lyckan.
ser barnen framför mig,
deras skratt,
ser mig själv springa där, med gräs i handen,
ser allt det som jag saknar,
ser fiskarna i vattnet,
ser alla människor som glatt hälsar.
ser vinden stryka över ängen,
ser min älskling, strumpan.

saknar allt. saknar dig. hatar dig, vill aldrig mer se dig, vill kasta mig i din famn,
vill att allt ska vara bra nu, vill inte gråta mer.

men om du skulle se de här inlägget och ringa mig, skulle ja skrika,
gapa, bli arg, leta anledningar till att lägga på luren, du har gjort mig illa
så många gånger att nu är de svårt att släppa in dig igen.
jag vill inte. Känner ett sådant passionerat hat att jag skulle kunna döda med mina ögon,



har svaga minnen kvar av allt, skansen, södertälje, lena & lena, allt. vackerby...



helvete. ibland är man en idiot.
men jag hatar dig,
de är lättast så.